Under de senaste åren har begreppet aktörskap blivit allt vanligare i diskussioner om djurvälfärd. Men vad innebär egentligen hundens aktörskap? Förenklat innebär det möjligheten att påverka sitt eget liv och att göra val.

Inom forskningen om djurvälfärd har man på senare år lagt allt större vikt vid djurs möjligheter att göra val och påverka sin egen miljö. Forskare använder ofta begreppen choice (val), control (kontroll) och agency (agens). Möjligheten att göra val och påverka sin egen situation ses som en viktig del av god välfärd.

Med aktörskap avses djurets möjlighet att göra egna val och påverka sin omgivning på ett sätt som motsvarar dess behov och preferenser. Djurets välfärd består alltså inte enbart av fysisk hälsa eller frånvaro av obehag, utan också av möjligheten att utföra beteenden som är betydelsefulla för djuret och att åtminstone i viss mån kunna påverka sitt eget liv.

Forskare har också föreslagit att möjligheten att göra val och utöva kontroll över sin miljö kan främja djurets psykiska välbefinnande. Därför läggs i dagens djurhållning och träning allt större vikt vid att skapa situationer där djuret på ett tryggt sätt kan ges möjlighet att fatta egna beslut.

För människor är det ofta självklart att kunna göra val. Vi bestämmer vad vi äter, vart vi går och vad vi gör på vår fritid. I hundens vardag är däremot många saker styrda av människan. Vi bestämmer när vi går ut, vart vi går, hur länge promenaden varar och vad som händer under dagen.

Därför kan det vara värdefullt att stanna upp och fundera över i vilka situationer hunden får möjlighet att fatta egna beslut.

Hundens aktörskap innebär inte att hunden alltid ska få bestämma allt. Det handlar snarare om att ge hunden lämpliga möjligheter att påverka sin vardag. Aktörskap kan till exempel innebära att hunden får välja vilka dofter den vill undersöka under promenaden, bestämma om den vill gå till vänster eller höger på en skogsväg, välja sin egen viloplats, avgöra om den vill delta i social interaktion just då eller om den hellre vill använda tiden till att undersöka omgivningen.

Vad händer om hunden bara vill nosa?

Många hundägare har någon gång känt frustration när promenaden inte riktigt går framåt eftersom hunden stannar för att nosa med jämna mellanrum. I den andra änden av skalan finns hundar som har så bråttom att undersöka lukter att människan knappt hänger med.

Att nosa är ett av hundens viktigaste sätt att samla information om sin omgivning. När hunden får tid att utforska miljön kan den samtidigt utföra beteenden som är naturliga och artspecifika för hundar. Ibland kan aktörskap se ut just så: att hunden stannar för att undersöka något som för oss människor inte verkar särskilt intressant.

Aktörskap och välbefinnande

Forskning har visat att djurs möjligheter att göra val är kopplade till bättre välbefinnande. Möjligheten att påverka sin omgivning och sitt eget beteende kan öka känslan av kontroll och minska belastning och stress.

Hundens välbefinnande skapas inte enbart genom motion, näring eller träning. Välbefinnandet påverkas också av om hunden får möjlighet att utföra beteenden som är viktiga för den och att åtminstone i viss mån göra val som rör det egna livet.

Vilka val får din hund göra?

Under nästa promenad kan du stanna upp en stund och fundera över:
- I vilka situationer får min hund göra egna val?
- När gav jag senast hunden tid att utforska omgivningen på sitt eget sätt?
- Vad händer om jag inte skyndar vidare direkt?

Ofta handlar aktörskap inte om stora förändringar utan om små detaljer i vardagen.

Nästa gång din hund stannar för att nosa kan du prova att stanna upp en stund tillsammans med den. Då ser du kanske inte bara en hund som nosar, utan en hund som gör ett eget val och utforskar världen ur sitt eget perspektiv.

Källor: 
Englund, M. D., Cronin, K. A. (2023). Choice, control, and animal welfare: definitions and essential inquiries to advance animal welfare science. https://doi.org/10.3389/fvets.2023.1250251
Browning, H., Veit., W. (2025). Animal Welfare, Agency, and Animal–Computer Interaction. https://doi.org/10.3390/ani15020219